Kurt Wegner

Username:  Password: 

Adolf Busch

God vän till Kurt, Kurt bodde under våren 1927 några månder hos Busch i Basel. Där han bland annat gjorde ett antal teckningar av Adolf Busch, Rudolf Serkin och svensken Gösta Andreasson, sommaren 1927 reste Kurt medn några vänner för första gången till Sverige.

Adolf Busch

länk: [Gebrüder Busch Theater]

geboren8.8.1891 Siegen (Westfalen), gestorben9.6.1952 Guilford (Vermont), dt. Staatsangehöriger, ab 1935 von Riehen. Sohn des Wilhelm, Schreiners und Geigenbauers, und der Henrietta geb. Schmidt. ∞ 1) 1913 Frieda Grüters, Tochter des Hugo, Komponisten, aus Bonn, 2) 1947 Hedwig Vischer, Tochter des Andreas, Arztes, von Basel. Studierte 1902-09 in Köln Violine bei Bram Eldering sowie Komposition, prägende Freundschaften mit Max Reger und Arturo Toscanini, 1912-14 Konzertmeister in Wien, 1918-19 Prof. an der Königlich akad. Musikhochschule Berlin, 1919 Gründung des Busch-Quartetts, ab 1920 Tätigkeit als Solist im Duo mit dem Pianisten Rudolf Serkin und mit seinem Streichquartett. Konzerte in ganz Europa und den USA, 1933-49 aus antifaschist. Protest keine Auftritte in Deutschland. 1939 Emigration in die USA, 1951 Gründung der Marlboro Music School. Sein Werk umfasst rund 70 Kompositionen, u.a. drei Sinfonien, Konzerte, Orchestervariationen, Kammer-, Klavier- und Orgelmusik in tonaler Sprache, geprägt durch den modulationsreichen Stil Max Regers.


Till minne av Nicholas Busch

http://www.motkraft.net/index.php?view=news&id=1617 2005-09-15

Nicholas Busch, schweizare bosatt i Falun har plötsligt avlidit vid 56 års ålder under en cykeltur. Han var en av Europas ledande journalister och aktivister i flykting- och polissamarbetsfrågor. Nicholas Busch valde i hela sitt liv att ställa sig upp för förtryckta. Det gjorde han med både personligt risktagande och ett ständigt sökande efter och spridande av kunskap. I en tid när minnet är kort och myndigheter och regeringar i olika länder lärt sig att skjuta ansvar från sig in i svåråtkomliga beslutsprocesser inom eller mellan stater eller överstatligt inom EU var Nicholas Busch ofta den enda med kunnig överblick om vad som pågick.

Han var son till Adolf Busch, en världsberömd violinist som 1933 valde att lämna Tyskland och läkaren Hedwig Busch från det frisinnade Basel i Schweiz. Nicholas Busch, eller Nicky som han ofta kallades, ville i både handling och ord förändra samhället. Tillsammans med andra ungdomar byggde han upp den omfattande Longo Mai rörelsen i alpländerna. Här kombinerades självförsörjning i ett tiotal kollektiv med globalt politiskt engagemang och internationell och lokal kulturverksamhet. Med kollektiven och ett omfattande nätverk av tiotusentals stödjande medlemmar som bas kunde Longo Mai aktivt gripa in för att rädda förföljda personer och starta internationell verksamhet för att skydda flyktingar och kritisera den bakomliggande politiken. 1973 befann sig Nicky Busch i Chile för att mitt under militärdiktaturens terror smuggla ut flyktingar. Han drev kampanjer för att få portugisiske revolutionsgeneralen Otelo Carvalho ut ur fängelse och lyckades. Han startade med sina kamrater all-europeiska nätverk för att bevaka och kritisera framväxten av en allt hårdare flyktingpolitik och polissamarbete som leder till inskränkning av demokratiska rättigheter.

1991 flyttade Nicky Busch med sin familj till kollektivet Lindsberg som driver en kursgård utanför Falun i Sverige. Här byggde han upp det regelbundna nyhetsbrevet Fortress Europe? som under 1990-talet blev navet i en sakkunnig uppgörelse med Europas uppbygge av en mur mot omvärlden och en inre polismur mot grupper i samhället som eventuellt kunde begå brottsliga handlingar i framtiden eller var politiskt oppositionella. När han inte engagerade sig i Flyktingpolitiska och Asylgruppernas Riksråd, FARR eller enskilda flyktingfall kartlade han hur den amerikanska proaktiva polistaktiken började överflyttas till Europa. Betecknade är att när denna proaktiva amerikanska polistaktik för första gången fullt ut och i mer extrem form än i USA användes i Europa under EU-toppmötet i Göteborg 2001 var han på plats. När han var på väg för att hålla föredrag om polissamarbetet och Schengenavtalet och utmana justitieminister Bodström som valde att inte ställa upp på motkonferensen på Schillerska gymnasiet hörde han polisskotten mot demonstranterna i Vasaparken alldeles intill. Någon möjlighet att diskutera hotet mot demokratin som EU:s Schengenpolitik för till blev det aldrig, motkonferensen stormades både när den hölls på Hvitfeldtska gymnasiet och fick också ställas in efter den planerade flytten till Schillerska som sedan på proaktivt amerikanskt maner också stormades av polisen. Men det var Nicky rätt van vid, även Longo Mai hade stormats med hjälp av helikoptrar i jakt på terrorister som aldrig fanns. Det han förvånade sig över var det svaga intresset för att ta reda på innehållet i den politik och vilka som fattar de beslut som gör polisens överdrivna hotbilder och övergrepp möjliga.

Nicholas Busch fick insikter om vad olika länder egentligen gick för som inte sällan gick emot den vedertagna synen. För sitt framsynta nyhetsbrev var han i ständigt behov av att få reda på vilken politik som egentligen förbereddes och hur besluten verkställdes i praktiken. För att få reda på detta behövdes tjänstemän som var villiga att tala om sanningen så att det som händer offentligt kan diskuteras. Sverige vill gärna framställa sig självt som ett föregångsland när det gäller öppenhet med offentlighetsprincip och meddelarskydd. På pappret tycks alltså Sverige vara öppet. I andra länder fanns personer med civilkurage beredda att informera. I Sverige däremot hittade Nicky ingen som var villig att göra det. Den svenska förmågan att starta folkbildningskampanjer istället för att i praktiken göra något åt saken var också en av de egenskaper i svensk politisk kultur som Nicky svidande kunde kritisera.

I början av 2000-talet blev det allt svårare att finansiera den all-europeiska bevakningen av flykting- och polissamarbetsfrågor. Länge hade det gått med ett litet stöd från Longo Mai men från svensk sida gick aldrig att bygga upp några säkra inkomster. Den djupa kunskap Nicky besatt passade inte i en tid som specialiserat sig på att skjuta både ansvaret och kunskapen ifrån sig. Utrymmet för sakkunnig journalistik fick Nicky uppleva hade krympt så att det till slut inte längre fanns kvar alls för den typ av långsiktig överblick som han hade. När han föreläste också inför jurister, de i vårt samhälle som ska ha reda på vilka rättigheter som gäller för medborgare och flyktingar, märkte han med alltmer sorg att okunnigheten var så stor att det knappast gick att föra en seriös diskussion längre. Våren 2005 bestämde han sig för att ge upp flykting- och polissamarbetsfrågorna och önskade istället att ge sig i kast med sociala nedskärningar och välfärdsfrågor.

Samtidigt kan man fråga sig om inte hans envetenhet genom så många år bidrog till att underminera en central punkt i den tilltänkta EU-konstitutionen. I Sverige är EU-skepticismen grundmurad sedan länge men på kontinenten har läget varit annorlunda. Nickys detaljerade kritik från första stund av förstadierna till EU-konstitutionen och sedan under hela dess tillblivelse på avgörande demokratiska punkter om medborgarnas frihet och flyktingars rättigheter blev viktigt för att ifrågasätta om ett framtida EU verkligen skulle leda till ökad demokrati och frihet. Genom hans vittförgrenade europeiska kontaktnät, inte minst i Frankrike där Longo Mais högkvarter ligger, etablerade hans sakkunniga kritik en sanning om EU-konstitutionens ihålighet.

Utöver politiken och hans tre barn, Viljo, Matti og Lisa, var musiken livsnerven i Nickys liv. På Falu Folkmusikfestival kunde han träffa orkestrar från Madagaskar eller zigenarmusiker från Rumänien som han redan kände från kulturfestivalerna i Longo Mai där all världens folk också träffades. Då kom Nickys fiol eller dragsspel fram och väggarna och allas ben dallrade på det gamla fattighuset och kursgården Lindsberg eller i villan på Blomstervägen. Då drack, sjöng och dansade vi i evig sommarnatt med hela mänskligheten.

Närmast sörjande är hans familj, och hans många vänner innanför och utanför Longo mai. Det är svårt att inte också räkna in världens alla flyktingar och alla vi andra som inte vill eller kan förlora hoppet om människan.

/ Tord Björk


Page 1

Om du har någon ytterligare information om denna person eller personens relation till Kurt Wegner som du kan dela med dig av så kontakta mig gärna [skicka ett meddelande] mvh Konrad Breidenstein.

Ob sie noch information über dieser person hat oder in welcer relation der person zu Kurt Wegner hatte könnten sie mir bitte informieren [Kontakt Formular] mfg Konrad Breidenstein.

If you know something about this person or his relation to Kurt Wegner please [Send me an e-Mail] best regards from Konrad Breidenstein.


Page 2